Skärpning

Ja jag vet, det är det jag måste...

Igår på morgonen skrev jag ju att allt var bra å att allt kändes så fantastiskt... jo gott folk, det ändrar sig kvickt... Igår kväll var vi hos fina vänner på kvällen, finaste fick lov (ehh tog sig lov) att dricka en å annan drink, jag?! nä jag var nykter så vi kunde köra hem med vår lille kille som så duktigt somnade i vännernas säng. Så kommer den där gnagande känslan, den där ni vet, när man stör sig lite på allt som händer, allt som sägs, allt som görs... å ja jag kan ju inte vara tyst då utan ville ju prata om det när vi kom hem... men icke...
Ni förstår min sambo är lite så att han tycker mest att det är jobbigt när jag drar igång med mitt "vad är det som är fel/du bryr dig ju inte ett dugg" snack, så han svarar inte, han mumlar lite, vilket gör att jag blir ännu argare!

Detta är oerhört störigt, men så vet jag ju, att om jag är på bra humör och livet leker, ja då mina vänner, då har vi det huuuuur bra som helst, men så fort jag snear ur, har en dålig dag eller bara är lite gnällig, då märks det direkt. Jag är egentligen inte så himla sur å gnällig, men ibland tänker jag att om jag visar nu att jag är lite missnöjd med något så kanske det blir någon liten förändring... ICKE!

Livet tuggar på, som vanligt, vardagen, just det, sa jag förrut att det är den jag är så rädd för??

Om en vecka åker vi på två veckors semester, tro mig, det är välbehövligt.